Ihlen Davidsson

Postmästare. Blev 57 år.

Noteringar

Efter klockan 20.00. den 5 april 1952. Del: 3.

Alltså kl. 20.00 ser två småflickor i 10-årsåldern, Dagmar Götesson och Monika Karlsson, Ihlen Davidsson komma ut från sitt hus, går mot grinden där han har sin cykel och grenslar sedan denna och cyklar därefter iväg Bruksgatan uppåt. Flickorna är för små för att vara riktigt vittnesgilla, men de får ett stöd. Monikas mamma kan komplettera med, att dottern omedelbart efter hemkomsten berättar detta spontant för henne om sitt möte med postmästaren. Modern kan med ledning av Karusellenprogrammet (mycket populärt radioprogramm med Lennart Hyland men just detta program leds av Folke Olhagen eftersom Hyland är sjuk i magsår) dessutom fixera klockslaget för flickans hemkomst till några minuter efter kl. 20.00.

Detta över hela Sverige på sin tid så jättepopulära radioprogram skulle över huvud taget få betydande värde för den här mordutredningen eftersom alla hemmasittande vittnen byggde sina tidsangivelser på de olika inslag de lyssnat på. Sedan var det ingen konst för polisen att i efterhand spela upp programmet på nytt och på den vägen få fram de exakta minuterna.

Småflickornas berättelse är ett av de mer väsentliga spår polisen har, inte minst därför att den klaffar så bra med alla övriga vittnesuppgifter. Man vet alltså följande:
1. Att postmästare Davidsson varit i livet kl. 19.30, då Tensy Andersson har varit inne och lånat telefonen.
2. Att han en ½ timme senare cyklar bort i något ärende.

Därefter är det idel frågetecken. Berättelsen kommer nu att i stort sett vara gissningar och antaganden. Troligtvis cyklande han iväg att att möta en man? Att det skulle ha varit ett amoröst med en kvinna är knappast troligt med tanke på att Davidsson hade föga intresse för just kvinnor. Det mest troliga är att den okände mannen hade kommit i sällskap med Davidsson eller ensam till posthuset senare under kvällen/natten utan att någon har iakttagit dem? Kan detta vara möjligt? Ja för det var endast ett fåtal personer ute denna kväll och här får radioprogrammet "Karusellen går" ta på sig hela skulden.

Polisen ville helst av allt få svar på dessa frågor:
1. vart cyklade Ihlen Davidsson klockan 20.00 den 5 april 1952 och vem eller vilka träffade han?
2. Det måste vara ett i förväg överenskommet möte, förslagsvis vid någon järnvägs eller busstation, eftersom han bytt till finkläder. Varför isf inte Emmaboda eller Eriksmåla, som ligger närmast till hands? Men denna fråga rymmer samtidigt fyra alternativ:
a. Var det meningen, att Davidsson skulle stanna borta en längre stund?
b. Cyklade han iväg endast för att på en bestämd plats hämta en viss person och eskortera denne till posthuset?
c. Har möjligen händelserna under och efter mötet utvecklats så, att det helt plötsligt bestämts om ett gemensamt besök till posten?
d. Eller har mötesmannen utan Davidssons vetskap smugit efter honom till posten?

Ett par fakta kvarstår här såsom ostridiga. Den person som Davidsson cycklade bort för att träffa måste vara mördaren. Annars skulle han väl ha givit dig till känna? Mordet förövades inne i bostaden/posthuset. Alltså måste den skyldige ha kommit dit någon gång under kvällen/nattens lopp. Antingen han nu har kommit ensam eller i Davidssons sällskap. Ostridigt torde också vara, att det är pengar som har lockat mördaren. Mycket talar för att Davidsson kände gärningsmannen och av allt att döma inte haft anledning att hysa misstro mot honom. Dödandet och den spårförstörande branden pekar åt dett hållet.

Frågan är bara när denna "osynliga" entré har skett?Började som cyklande lantbrevbärare och blev sedemera föreståndare i Broakulla, då poststationen där öppnades 1925. Hans bortgång natten mellan den 5 och 6 april 1952 blev ett mörkt minne i Algutsboda postala historia. Då bragdes nämligen den högt värderade postmannen om livet i samband med rån och morbrand.

Ur Algutsboda sockenbok nr III

Lördagen den 5 aprill ca kl.20.00 observeras den 57-årige postmästaren Ihlen Davidsson komma ut från sitt hus/posthuset på Bruksgatan i Broakulla av två småflickor. Han har bästa kostymen på sig samt rock och hatt. Han grenslar sin cykel och försvinner Bruksgatan uppåt i riktning mot vägskälet vid stora landsvägen. Detta är den sista kända iaktagelsen av honom i livet.

Huvudpersonen i detta olösta mord hette Ihlen Agaton Davidsson. Han var själv född och uppvuxen i Algutsboda socken där Broakulla och Johansfors med dess glasbruk som finns kvar än idag ligger. Dessa orter ligger mellan Lessebo och Emmaboda. Han föddes i denna bygd 1895. Davidsson var en mycket ensam människa, han hade inget intresse för det motsatta könet samt han var en tigande man som inte berättade för någon om sina turer till fots, med sin cykel eller med tåg.

År 1925 lät Ihlen Davidsson bygga sitt tvåvåningshus utan källare vid Bruksgatan med hjälp av sin far. Han hade som 18-åring blivit av med större delen av sin vänsterhand och kunde därefter inte längre arbeta inom jordbruket. Han hade två prosteser för den saknade handen. En för att ha i det dagliga arbetet samt en "finprotes" som han inskaffade 1950..
Samma år, 1925, ville Kungliga Postverket hyra in sig i Davidssons hus och på så sätt så blev han posttmästare. Om ni ser ett frimärke som är stämplat f.o.m. 1925 - t.o.m. med den 5 april 1952 så är det just Davidsson som har stämplat dessa.

Att ha en semestervikarie för Davidsson när han skulle ha semester var det naturligtvis aldrig tal. Under dessa 27 år hade han inte en enda dags semester och han var också nöjd med att ha det på detta sätt.
P.g.a. att han saknade vänsterhanden så lät han ofta handlingar, värdepapper, kontanter m.m. ligga framme lätt tillgängliga samt han lät ofta dörren till kassaskåpet stå öppen. Det var stora summor det handlade om. Detta kunde befolkningen i samhället själva se. Han blev ofta varnad att ha det på detta sätt men det ständiga svaret blev då "Inte händer det mig något" - men det var just det det gjorde! När väl postkontoret hade stängt satt han kvar och pysslade med sina papper. Om det kom en sen kund vid 22.00-tiden så blev även han expiderad. Om det kom en kund så sent som vid midnatt så hoppade gärna Davidsson i byxorna och expiderade kunden på detta sätt via fönstret.

Davidsson bebodde ensam sitt hus, han var delvis försvarslös, tog emot kunder i stort sett när som helst under dygnet samt handskades med stora summor pengar. Detta tillsammans var (och är än idag) en mycket mycket farlig kombination för en rånmördare.

Det fanns ytterligare ett problem: Det var faran för eld. I hans hus fanns ingen värmeledning - endast två obekväma kakelugnar samt en oandvändbar elkamin. Därför brukade Davidsson elda fram värmen med hjälp av köksspisen där han också lagade sin mat. Han kunde dock inte passa både spisen och postsysslorna samtidigt. Dessutom hade han bara en hand. Det förekom en hel del olika incidenter just med eld i detta hus och just detta använde sig sedan mördaren av.
Ihlen Davidssons sista dag i livet den 5 april 1952. Del: 2.

Det är aldrig lätt att i efterhand kartlägga en död människas dagsmönster. I detta fall var det extra besvärligt eftersom postmästaren i det privata levde som en isolerad enstöring och var en tigande människa.

Ihlen Davidsson är som vanligt "uppe med tuppen" denna morgon. Andra lika morgonpigga personer såg honom mellan fem och sex på den gängse tramprutten efter Åforsvägen.

Första postturen skall ut vid nio och då bromsar postbilen från Emmaboda in på gården framför posthuset med den 50-årige John Söderberg vid ratten. Han och Davidsson hjälps åt med att bära ut säckarna - medans kassaskåpsdörren därinne får naturligtvis stå vidöppen. Enligt Söderberg så hade postmästaren varit som vanligt, vänlig och hjälpsam. Han bär den ordinarie arbetskostymen, mörk kavaj med ljusa ränder, bruna manchesterbyxor samt tofflor. Förmiddagstimmarna rinner undan med olika slags arbetsuppgifter samt besök av en gammal vän.

När klockan hade blivit 15:00 så möter en av hans grannar honom. Detta är fru Ruth Fransson som precis har slitit klart med sin tvätt i Johansfors glasbruk och är på väg upp till Konsum för att handla (så sent som år 2003 så såg denna Konsumbutik ut i stort sett på samma sätt som på Davidssons tid förutom att det bl.a. fanns en splitter ny ytterdörr). Hon ser då postmästaren komma ut från pappershandeln (numera nerlagd), sedan han strax tidigare varit inne även i Ungstens konditori (numera nerlagt) för att fylla på sitt kaffebrödsförråd. "Det är väldigt vad han verkar uppiffad" tänker hon. Den nya blå chevoitkostymen, vit skjorta, söndagsslipsen och den fina plastikhandsken. "Undrar va han skall bort nånstans?" tänker fru Fransson vidare. Detta är något mycket sällsynt, att denne anspråkslöse man lägger av sig vardagskläderna. En sak är iaf säker. Davidsson har inte gjort sig fin för en omedelbar visit någonstans eller att han väntar någon eventuell gäst redan till eftermiddagen.

Vid 16.00-tiden återfinns han nämligen på sin vanliga plats bakom skrivbordet i postkontoret, bl.a. sysselsatt med redovisning - och tur var det! Denna skall postas till huvudkontoret i Växjö. Ett antal vittnen kan berätta om hans pyssel vid denna tid. En kund, en handelsresande, hör att det ringer i expeditionens telefon. Davidsson lyfter luren och svarar men tyvärr blir det mest "Ja" och "Nej". Vid 18.00-tiden kommer en annan kund, en kantslipare, för att efterlysa en talong. Postmästaren går för att leta och som alltid i sin expedireing är han mycket kvick i rörelserna. Dock förvånas kunden över hur finklädd han är. "Precis som om han ska gå på begravning" tänker han.

Strax därefter inkommer ytterligare en kund som återkommer, en plåtslagare, Han hade glömt att betala sin telefonräkning på 37 kronor. Han lämnar postmästaren sitt inbetalningskort samt tar fram sina pengar för att ha dem i beredskap. Postmästaren tycks missförstå honom och fiskar i stälet upp motsvarande summa ur sitt kassaskrin och lämnar kunden pengarna. "Jamen det är ju jag som skall betala" invänder då denne varvid Davidsson svarar "Javisst, ja, så dum jag är". Kunden tycker att Davidsson just denna kväll verkar vara ovanligt disträ.

Nästa kund som kommer, en kycklingfarmare, parkerar sin bil med motorn igång vid tennisbanan (denna fanns kvar så sent som 2003) mitt emot posthuset. Han skall in och vittja sin postbox och han ber postmästaren om ursäkt för sin sena ankomst - klockan är nu prick 19.00. Kl. 19.30 kommer unga fröken Tensy Andersson in för att låna telefonen för att ringa ett samtal till Emmaboda. Hon ser postmästaren. Han sitter fortfarande finklädd på sitt kontor. Medan hon ringer så ser hon honom sitta vid sitt skrivbord och räkna hundralappar (hundralapparna på denna tid var ca dubbelt så stora som dagens). Föga anar väl fröken Tensy, att hon skall bli det sista vittne - utöver mördaren- som sett Ihlen Davidsson levande i detta hus.
Vittnen, branden m.m. kvällen/natten den 5 - 6 april 1952. Del: 4.

Vi kan här i denna del av berättelsen börja med vittnet kamrer Knut Sandberg. Han hade rekvirerat en schackbok och just fått postförskottet. Därför satt denne man i sitt fönster snett emot posthuset och höll utkik från kl. 20.00 till kl. 21.30. Hela tiden var det mörkt i både expeditionslokalerna och lägenheten. Till sist gav han upp. Tyvärr blir ju en sådan här utkik full av små intervaller. Man tittar då och då. Davidsson och den okände kan alltså ha slunkit in utan att Sandberg sett det. Dessutom hade posthuset tre ingångar och Sandberg kunde bara bevaka de två på framsidan - alltså inte köksdörren på baksidan. Man vågar därför med stor säkerhet konstatera, att det inte finns någon där inne före klockan 21.30.

45 minuter därefter möter vi den första tidsluckan - alltså klockan 22.15. Då passerar 18-årige gravörbiträdet Kjell Karlsson på väg mot föräldrahemet. Han vittnar efteråt att det "troligen" var släckt i hela posthuset. Han har inte heller mött någon "misstänkt".

Därefter följer nu mer är fyra timmars tomrum, ända fram till omkring 02.30 - 02.45 för då cyklar en lantbrukare från Kalvamo samt en glasbruksarbetare från Strömsberg förbi posthuset. De har varit hos bekanta i Smålandshyttan och de rampar fort, men hinner ändå att kasta en frånvarande blick på posthuset och deklarerar båda efteråt, att det "troligen" var släckt därinne. Inte heller hade de mött någon "okänd" eller sett något anmärkningsvärt.

Ungefär vid samma tid kommer en 17-årig arbetslös yngling gående på Bruksgatan. Han har tillsammans med en kompis varit på en tur till Nybro på en motorcykel varefter de återvände till Broakulla. De hade skilts åt i glasbrukets "värmestuga" vid två - halv tre tiden. Därefter går 17-åringen till fots Bruksgatan framåt mot sitt hem men han stannar först ett tag vid alldeles i närheten av postbyggnaden där han har en bekant som han hoppas väcka för att få en pratstund med. Han visslar några signaler, kastar även grus på fönstret men lyckas inte få liv i denne vilket inte är så konstigt eftersom han är bortrest. Dock står 17-åringen så till att han hela tiden har posthuset under uppsikt. Han är efteråt säker på, att "alltibg var mörkt och dött".

Slutligen är det en grupp tjänstemän vid bruket som tillsammans med fruar och fästmör, vilka ägnat denna lördagsnatt åt dubbla knytkalas. Den ena familjen bor snett emot postbyggnaden. och där börjar det angenäma festandet. Alltnog, så har denna kvintett av piggelina damer och herrar av och an passerat posthuset ända från midnatt fram till ½ 5 på morgonkulan - utan att finna det minsta anmärkningsvärt. Inte heller de har mött några "mystiska" personer.

Därmed kan mordspanarna summera ner sina vittnesbesked avseende tiden tiden från 20.00 till 04.30 på söndagsmorgonen.

Fyrtio minuter senare slår de första eldslågorna ut från posthuset..........
"Det brinner på posten" den 6 april 1952. Del: 5.

Nu är vi till sist framme vid själva dramat.

Glasarbetare Yngve Johansson skall ut och fiska på söndagsmorgonen. Några minuter över fem cyklar han över till sin yngre kamrat Rune Medin. När han passerar posten ser han, att det ryker ur skorstenen. Ingenting ovanligt med detta, ty han vet att Davidsson även till söndags brukar stiga upp tidigt och sätta fart på köksspisen. Alltså trampar han lugnt vidare.

Fem minuter senare vaknar Harry Fransson (make till Ruth Fransson) och masar sig upp ur sängen för att dricka litet vatten. Han kikar ut genom fönstret och ler litet för sig själv när han ser det ryka ur grannens skorsten. "Jaså, Ihlen är redan i farten" tänker han. Plötsligt stelnar han till. Är det inte något konstigt med röken? Så tjock och svart? Varför ryker det ut genom väggspringorna? Sista frågan ropar han högt.

Familjen Fransson bor (detta bostadshus fanns också kvar 2003) öster om postkontoret och har alltså expedetionens väggsida rakt framför sig. Nu rusar han ut i bara pyjamasen de femtio meterna över till Davidssons hus. Redan när han passerar grindhålet känner han den intensiva hettan. Ändå tvingar han sig så nära att han kan kika in genom fönstret till postkontoret men Fransson ser bara rök. Då sprängs ett fönster. Eldslågor blixtrar fram.

Fransson blir naturligt nog rädd. Fransson springer tillbaka till huset där han bor. Han möter då glasarbetare Axel Karlsson tillsammans med sonen Kjell(redan förut omnämnd). Båda har larmats av Ruth Fransson. Även hon springer ut efter att ha slängt en kappa över nattkläderna. De fruktar nu att elden skall sprida sig. Många männsikor - ja i stort sett hela det lilla samhället ansluter sig till att försöka rädda Ihlen Davidsson ut ur eldhavet samt att se till att inte elden sprider sig.

Klockan var tjugo minuter över fem när Harry Fransson pumpade igång brandsirénen. 10 mminuter senare rusar chaufför Erik Persson in som förste eldsläckare men så är han också chef för Industribrankåren vid brruket i Johansfors. Då är hustets hela bottenvåning ett enda tjockt moln av rök och lågor. Efter ytterligare en kvart kör Algutsboda brandkår i Åfors in på gården med branchefen K.A. Almkvist från Eriksmåla som dirigent. Slangledningar läggs ut och vattenbegjutningen från Lyckebyån kan börja. Almkvist hoppar in genom ett fönster men måste lika kvickt tillbaka igen i det fria för att snappa luft.

Nästa inbrytning gör han mot expedtionen och hinner nu hämta ut en del postpaket, ett tiotal sparbanksböcker och en grabbnäve sedlar, vilket allt legat utspritt över skrivbordet. "Konstigt, att han inte har låst in det här över natten?" tänker branchefen och ser sig om efter polis.

Polisen var det, ja. Först på plats är Broakullas egen fjärdingsman Arthur Dahlgren (det fanns sådana på denna tid även på små ställen som Broakulla). Han kommer på cykel och hans första fråga blir helt naturligt "Var är Davidsson?" Så snart han har erhållit svar så ber han brandmännen att koncentrera släckningen till köket. De flesta närvarande har hört talats om de tidigare eldsvådetillbuden i posthuset och därför råder bara en mening, nämligen att den är självförvållad. När brandmännen en kort stund senare kan dämpa lågorna så pass att de kan komma in, upptäcker de att köksdyschan är tom - och att kassaskåpsdörren inne på expedtionen står på vid gavel.

Det är fortfarande svårt oerhört svårt att kunna urskilja detaljer bakom rökridån. Nyheten om just dessa två iaktagelser breder nu ut sig bland folket och skapar en ännu mera olustig stämning. Så långt som till att det kan vara ett mord med mordbrandvill dock ingen tänka. Sådant här kan bara inte hända med "våran postmästare här i Broakulla".
Davidsson hittas. Morgon/förmiddag den 6 april 1952. Del: 6.

Fjärsman Arthur Dahlgren tycker att det hela verkar mystiskt så han går över till Algutsboda mejeri för att ringa Artur Gantelius i Emmaboda. Under tiden så fortsättter brandmänen med sitt - ur kriminalsynpunkt något vårdslösa - eldsläckande och med att röja upp bland all bråte. Man måste här ha i åtanke att alla trodde att branden var självförvållad - precis som gärningsmannen önskade! I stort sett allt löst gods i huset kastas ut genom de numera tomma fönstren för att sedan bli liggande huller om buller bland slangledningar, glassplitter samt nerrasade tegelpannor. T.ex. kastades all den matservis som hade stått framme. Ett beklagligt faktum. Dessa rådiga och effektiva brandmän gjorde bara sin plikt det måste påpekas.

Allt detta kan beskådas, bl.a. den första brandsläckningen på fton tagna av en amatörfotograf vid namn Bengt Karlsson i Broakulla. Bilderna ställdes till spaningsledningens förfogande.

När landsfiskal Gantelius kommer tillbaka möts han av ett besked att det kan röra sig om en mordbrand, ilar han fort bort för att alarmera landsfogde Vult von Steyern, som kort därefter infinner sig i sällskap med två poliskonstaplar från Växjö. Från och med nu blir det litet mera organiserat tänkande över det hela.

I en djup grop, som bildats under postgolvet, hittas Davidsson - dryga tre timmar efter att branden hade upptäckts. Sedan kroppen frilagts kan man konstatera, att den döde postmästaren ligger framstupa alldeles innanför disken och med huvudet mot köket. Kroppen är starkt sönderbränd och hela ryggsidan täckt med aska från övervåningens trossbotten nerfallen sågspån.

Mer polis från Växjö tillkallas. En masonitskiva skjuts in under Davidssons kropp varefter han bärs ut till en kista för vidare befodran till bårhuset i Algutsboda. Först därefter kan kriminalarna ta itu med spårsäkringen, där självfallet kassaskåpet med sitt tyvärr spolierde innehåll tilldrar sig det allra största intresse.

Polisens arbete pågår till sent på söndagskvällen. På allt flera gårdar och byggnader hissar man flaggorna på halv stång.Bygden sörjer djupt sin bortgågne postmästare. En ny poststation inrättas tillfälligt i ett grannhus.

På måndagen den 7 april anländer docent Hjalmar Sjöwall vid Statens rättsläkarstation i Lund till Växjö för att Centrallasarettet obducera Davidssons döda kropp. Resultatet blir senstaionellt - klarläggande. Det är mord.

Därefter beslutar landsfogden Vult von Steyern att genast rekvirera specialister från Riksmordkommissionen i Stockholm, vilka samma dag rycker ut med bilar och labratoriebuss mot Växjö. Natten till tisdagen är de framme och kommissarie Nils Fahlander kan med sina mannar flytta in i ett speciellt högkvarter på Hotell Cecil i Växjö.

Ihlen Davidsson anträffas alltså liggand epå magen och det gör att mycket av hans kläder gått fria från lågorna - just på magen. Man kan alltså rekonstruera vilka kläder postmästaren bar när han mötte döden. Skorna och ena foten är bortbrända, men protesen på vänsterarmen sitter kvar. Så gör även armbandsuret, som stannat på 05.29, med all säkerhet p.g.a. värmen. På kroppen sitter rester av en röd ylletröja, dito trikåkalsonger, en mjuk enfärgad skjorta med dubbelvikt krage, söndagsslipsen, den mörkgrå cheviotkavajen och manchesterbyxorna. I kavajens bröstficka ligger en bränd tiokronorsedel och en oxiderad tioöring, men i övrigt är alla fickor märkvärdigt tomma. Av livremmen återstår endast en stump.

Med ledning av innehållet i Davidssons magsäck drar docent Sjöwall den slutsatsen, att postmästaren ätit sin sista måltid ett par timmar före sin död. En måltid som bestått av bl.a. smörgås och ägg. När polisen sedan kartlagt Davidssons förehavanden mordkvällen kunde man räkna ut, att ahn troligen ätit någongång mellan 19.30 (då sista kunden Tensy Andersson lämnade expeditionen) och 20.00 (då han cycklade bort). Mordet torde tidigast ha skett vid 22-tiden eller kort tid senare, vilket stämmer bra med de "tomma minuter" som har redovisats mellan 21.30 - 22.15 eller strax därefter efter sistnämnda klockslag.
Dödsorsak. Brandens uppkomst. Bytets storlek april/maj 1952. Del: 7.

Statens rättkemiska labratorium konstaterar att det blod som tillvaratagits efter den döde inte är koloxidhaltigt, vilket i klartext betyder, att Davidsson inte andats sedan branden blivit anlagd. Den döda kroppen företer tecken på upprepat grovt, trubbigt våld mot bakhuvudet och högra tinningen. Det första benbrytande våldet har drabbat Davidssons nacke och bakhuvud, vilket är liktydigt med att han överraskats bakifrån. Mordspanarana teori är att mördaren som vapen har använt en 2-kilosvikt från postens våg.

Efter ett otroligt tålamodsprövande undersökning trodde sig experterna kunna fastslå att alla dörrar på nedre botten hade varit stängda. Alla dörrar var ju bortbrända. De tre yttre entrédörrarna dessutom låsta inifrån. Den enda nyckelmsom inte kunde påträffas gick till köksdörren.

I detta mordfall har mördaren"arbetat" i etapper. Först dödandet av Davidsson, därefter att tömma kassorna för att få tag på så mycket pengar som möjligt samt slutligen att elda upp huset/brottsplatsen. En oförskämd tur hade denne mördare. Huset saknade luftventiler och eftersom han tydligen var mycket noga med att bomma igen överallt, lyckades han på något sätt "låsa" lågorna, så att ingenting syntes utåt. Glödbränder och kolning skapar ju inga eldsken.

Hur stort blev då gärningsmannens byte? Ja det var en knivig fråga eftersom nästan allt blev lågornas rov. Där skymtade dock en ljusglimt i den stora inventeringen. Davidsson hade ju samma dag han mördats postat en redovisning till huvudkontoret i Växjö. Den slutgiltiga summan kan ha varit på 53000 kronor. Enligt denna tablå så skulle föjande saknas:
1. Kontant i postanvisningskassan 10 593 : 89 kronor.
2. Frimärken 1 500 kronor.
3. Radiolicenser 450 kronor.
4. Kvittenskuponger gällande postsparbanken 40 574 kronor.
Då alla värdepapper omedelbart spärrades och mördaren väl knappast brytt sig om frimärkena, torde hans totala byte i kontanter ha rört sig om i runt tal 10 000 kronor. Det kan dock ha stannat vid exakt 7 831 kronor och 44 öre, för två alldeles färska inbetalningar å sammanlagt 2 762 kronor hade inkommit till postkontoret i lösväskor dagen före mordet. Detta var dock ett betydande belopp vid denna tid där de högsta sedelvalörerna var hundralappar - alltså lätta att omsätta. Sedan återstår dock den alltjämt obesvarade frågan om hur mycket egna kontanter Ihlen Davidsson kunde ha haft i sina privata gömmor?

En fråga som jag alltid har ställt mig när jag har läst om detta fall är följande: Var fanns Davidssons cykel parkerad? Han brukade parkera denna utan för grindhålet intill sitt staket men ingenstans kan jag hitta något om just hans cykel?

Detta mordfall är ett av de mest klassiska och välkända fallen i Sverige. Konstigt nog så har det skrivits ganska litet om detta?

På exakt samma ställe så byggdes det upp ett nytt vitt hus där Davidssons hus en gång hade stått. På undervåningen var det ett mindre postkontor och på övervåningen en lägenhet. År 2003 så var postkontoret omgjort till lägenhet också men man kunde faktiskt se att det hade varit ett postkontor.

Personhistoria

Källor